Läromedel Skåne

Läromedel Skåne. Ordfabriken. Vi erbjuder Cd-rom, Läroböcker, Läromedel för grundskolan, Läromedel för vuxenutbildning och Pedagogiska hjälpmedel.
För mer info vänligen ring eller besök vår hemsida.

Kort om det svenska språkets ortografi:

Bokstäverna i vårt alfabet är ljudsymboler. Detta medför emellertid inte, att skriftspråket är ljudenligt. Det råder, för det första, ingen överensstämmelse mellan antalet språkljud (fonem) i talspråket och antalet bokstäver (grafem) i skriftspråket. Enstaka tecken har skiftande symbolfunktion, som bokstaven g; den representerar ibland g-ljudet, ibland
j-ljudet och ibland sje-ljudet som i ordet giraff. Och det finns ljud, som sje- och tje-ljuden, vilka saknar egna tecken. Alfabetet innehåller också bokstäver som praktiskt sett är överflödiga eftersom de saknar egna ljud: c, z och w. Vi har t o m ett skrivtecken, x, som representerar en fonemsekvens, k-ljudet följt av s-ljudet. I andra språk som använder den alfabetiska skriften kan tecknen stå för andra ljud. Vilka språkljud som bokstäverna symboliserar varierar delvis från språk till språk beroende på konvention, dvs praxis inom ett språkområde eller i enlighet med ett officiellt regelverk.

För att skapa och bevara ett enhetligt svenskt skriftspråk, begripligt i alla landsändar, valde Svenska Akademien för 200 år sedan en morfofonematisk strategi, som innebär att den svenska ortografin – systemet av stavregler – följer två olika principer. Den ena är ljudenlighetsprincipen (den fonematiska/fonologiska principen), vilken följer logiskt av vår alfabetiska skrift; den andra är härledningsprincipen (den morfematiska/morfologiska principen), vilken tar fasta på ordens betydelse och släktskap. Vid stavning ålägger denna princip oss att – medvetet eller intuitivt – ställa tre frågor: Är ordet sammansatt? Är ordet avlett? Är ordet böjt? Den morfologiska principen är överordnad den fonologiska och dominerar, när de båda kommer i konflikt. Insikt om detta uppenbarar bl a logiken i att vissa homofoner (ord som låter lika) stavas på olika sätt: gott (böjningsform av god) – gått (böjningsform av gå) och fält (substantiv i grundform) – fällt (böjningsform av verbet fälla), liksom stavningen av mängder av ord med stavsätt som strider mot ljudreglerna.

Termen morfologi är sammansatt av de grekiska morfe, som betyder form eller gestalt, och logi, som betyder lära. Ordet betyder alltså formlära och termen används inom olika vetenskaper som botanik och geografi. Som lingvistisk term betecknar ordet läran om morfemen, ”det skrivna ordets minsta betydelsebärande enheter”. Inriktningen är en annan än den traditionella formlärans; det är det enskilda ordets inre struktur, hur det bildas och böjs, som står i centrum. I skrift har samma morfem (ordbildnings- eller ordböjningselement) praktiskt taget alltid samma form eller utseende, oavsett hur ordets ljudbild påverkas av sin inre eller omedelbara kontext. Ordet dag låter t ex annorlunda när vi uttalar det som ett enkelt ord än när det ingår som led i det sammansatta ordet dagstidning. I dagstidning hör vi ett tämligen tydligt k-ljud, men eftersom ordet är sammansatt, så tänker de morfologiskt insiktsfulla i stället på vilka delar som ingår i ordet (och på dess betydelse) och stavar därefter. I fraser påverkas ordets ljudbild av angränsande ord, varför ord som ska stavas måste analyseras isolerat. När vi exempelvis yttrar frasen ”i alla fall” tenderar vi att smyga in ett j-ljud mellan i och alla. Sådana artikulatoriskt betingade inskott är stavningsfällor (”ijallafall”) för den som fokuserar på språkljuden.

Det talas ibland om vårt inre lexikon. Språkbruket leder tankarna till en sorts ordlager i långtidsminnet. Men det är inte troligt att ord mer än undantagsvis lärs in som helord eller glosor; än mindre att de lagras fixa och färdiga med alla sina böjningsformer. Det är snarare så, att vi till vardags skapar orden när vi behöver dem. Mycket sällan är det dock fråga om djärva nybildningar; orden konstrueras enligt förut kända mönster (Thorell, 1981) med material som vi plockar från ett befintligt och med åren, samtalen och läserfarenheten växande morfemförråd. Redan tre-fyraåringen, som säger ”gådde” i stället för ”gick”, har intuitivt förstått principerna för verbböjning och använder frekventa mönster (t ex böjning med -de) bara tills det specifika, mindre vanliga mönstret har internaliserats (Håkansson, 1998) och barn i sex-sjuårsåldern använder med stor pricksäkerhet tusentals ord, böjda som oböjda. På samma sätt som den syntaktiska kompetensen tillåter oss att producera ett oändligt antal satser, så är den morfologiska kompetensen ett redskap för obegränsad ordfabrikation. Vårt ”ordförråd” är lika med vår förmåga att kombinera ordbildningselement. Ju fler strukturer som vi känner till och förstår, desto fler och mer träffande ord kan vi mobilisera.

Referenser och lästips

Herrström, M (1999)
Bygg & böj – svensk morfologi från grunden Tomelilla: Alfomega

Håkansson, G (1998)
Språkinlärning hos barn Lund: Studentlitteratur

Josefsson, G (1997)
On the principles of word formation in Swedish
(Lundastudier i nordisk språkvetenskap A 51) Lund: Lund University Press

Liljestrand, B (1993)
Så bildas orden. Handbok i ordbildning Lund: Studentlitteratur

Thorell, O (1993)
Att bilda ord Stockholm: Scriptor/Almqvist & Wiksell

Tornéus, M (1986)
På tal om språk. Språklig medvetenhet hos barn Stockholm: Almqvist & Wiksell