Förening i Ljusdal

Loosgrufvan Förening

Förening i Ljusdal

Gruvor har sedan urminnes tider fascinerat, skrämt och lockat.
Henrik Kalmeter upptäcker 1736 koboltfyndigheter i Loos och börjar bedriva bergsbruk. Loos blir en industriort mitt i den stora hälsingeskogen. 1751 blir gruvan med ens världsberömd då grundämnet nickel upptäcks av Axel Fredrik Cronstedt. Men malmen i gruvorna avtar och 1773 läggs verksamheten i Loos Koboltverk ner.
250 år senare samlas några entusiaster i Loos och tanken växer på att gå ner igen. Efter miljontals urpumpade liter vatten, en oerhörd mängd upplyftat skräp och sten och över 7000 ideellt nedlagda timmar kunde den första guidade visningen göras. arbetar med gruvmuseum,loosgruvan,gruvan,sevärdhet,besöksmål och är en koboltgruva i vildmarksidyllen LoosTa dig ner i underjorden efter gångbanor och trappor

upplev en genuin 1700-tals gruvmiljö. För mer information besök gärna hemsidan på http://www.loosgrufvan.org

Henrik Kalmeter
Föddes den 20 augusti 1693 i Falun. 1714 anställdes han vid Kungliga Bergskollegiet. Mellan 1718-1727 vistades han i Holland, Tyskland, England och Frankrike där han studerade bergsverksindustri. 1733 fick han tillstånd att bearbeta vismutfyndigheterna i Loos. Han skaffade sig brytningsrättigheter då han anade att malmen kunde innehålla kobolt. Men först 1736 hade han möjlighet att besöka Loos. Det året gifte han sig även med den rika 17-åriga köpmansdottern Anna Sophia Wallberg från Stockholm.
Gruvdriften påbörjad 1737
Svedjefinnarnas vardag förändrades nog avsevärt. 1742 fick han finntorpen under s.k. bergfrälserätt, vilket innebar att arbetarna i stort sett blev livegna under koboltverket. Ungefär samtidigt byggde han en herrgård i Loos där nuvarande hembygdsgården ligger.

Motgångar och framgångar
Som mest arbetade 160 man i koboltverket. Kalmeter hade skapat sitt kungarike i Loos men arbetarnas motvilja mot det hårda arbetet till den ringa förtjänsten ökade och den stora anläggningen började lida brist på arbetskraft. Kalmeter tillgrep tvångsåtgärder. Från högre makt fick han rätt att på vissa villkor beordra finntorparna att arbeta vid gruvorna. Stridigheterna började på allvar. I Stockholm däremot utsågs han 1747 till Commerceråd och året därpå invaldes han i Kungliga Vetenskapsakademin.
Nedgången
Då produktionen vid gruvorna var som störst och åtta gruvor bearbetades samtidigt drabbades den 57-årige Kalmeter av slaganfall och avled i Stockholm på julaftonen 1750. Änkan Anna Sophia beslutade sig för att flytta till Bruksherrgården i Loos och överlät driften till Kalmeters systerson Johan Zenius som lät döpa koboltverket till Sophiendal.
Anna Sophia behövde ej uppleva nedgången när malmen började avta i början av 1760. Hon avled i Loos 1761. Äktenskapet slutade barnlöst. När bruksrörelsen upphörde revs Bruksherrgården och av timret byggdes den nuvarande prästgården. Det enda kvarvarande är ett källarvalv.
Oljemålningarna av herr och fru Kalmeter hänger i Loos kyrka.