Biografer i Malå

Biografer i Malå. Sagabiografen i Adak är en Biograf och Sommarcafé i Adak. För mera information om vårt Café och Biografen besök www.sagabiografen.ac.se

En del av den underbara sagan om Sagabiografen.

30 år stod Sagabiografen alldeles orörd, tills ett gäng entusiastiska bybor upptäckte den i slutet av 80-talet bakom massor med sly och björkris en otrolig kulturskatt i skogsgläntan. En lada i storskogen, nerfryst och orörd. Det var det mest otroliga….ingenting var rört sen Östen och Edit gick ut ur huset. Inte en fönsterruta var trasig, ingen mus hade gnagt sönder något. Möbler, barnkläder, porslinet i skåpet, filmprojektorn, allt var som förr. T o m filmaffischerna var kvar på väggarna.

På köksbordet stod en bricka med kaffekoppar, det såg helt enkelt ut som om Edit och Östen snart skulle komma tillbaks. Då entusiasterna, med Alve Johansson och Eivor Jonsson i spetsen, visade sitt underbara fynd till länsantikvarien fick de höra: ”Riv rucklet”. ”Aldrig i livet”, sa Eivor, och hon brukar få som hon vill.

Det bildades en intresseförening för Sagabiografen där Eivor blev ordförande. Denna förening drev fram en renovering av bion till originalskick med hjälp av hela Adak. Ny filmduk och en nygammal projektor ( från 40-talet ). Sponsorer jagades och hittades. Museet hjälpte till med att blanda originalfärg på gammeldags vis, och resultatet blev en tidsenlig 40-tals bio i skogen.
 

Musiken hade tystnat för länge sedan, men hon stod kvar, ensam, bortglömd och övergiven djupt inne i skogens gröna, mörka dunkel. Drömde sig tillbaka till glansdagarna när skogsmossan och det gröna lingonriset hade blivit nedtrampat av alla de som kommit dit för hennes skull. Åh, vilka tider det hade varit och så som hon hade roat dom! Hon hade bjudit in till dans, till filmföreställningar och fester där glädjen hade varit stor och skratten ekat mellan väggarna.

Allt var borta nu. En evighet hade gått sedan hon sist hörde en mänsklig röst. Många gånger hade hon nästan varit på väg att ge upp - hur skönt skulle det inte varit att bara fått lägga sig ned i den gröna, mjuka mossan för att sova den djupa, drömlösa, slutliga sömnen - men så mindes hon musiken och glädjen som hade strömmat runt henne förr i tiden. Då spred sig hoppet inom henne och hon vägrade ge upp - för någon gång skulle någon, någon komma genom skogen och upptäcka henne där hon stod. I 30 år stod hon där med sitt hopp, sin längtan och som sitt enda sällskap skogens djur som försiktigt vågade sig fram ibland.

Plötsligt hördes röster närma sig! De kom fram till henne, pratade om henne, beundrade henne! Snart började ljuden av hammarslag eka bland träden, lukten av färg blandade sig med doften från mossa och skratten studsade åter omkring bland tallkronorna. Hon kände att hon kunde börja tro igen. Så kom då slutligen den dagen hon väntat så länge på. Portarna slogs upp och åter fylldes hennes inre med musik, fest och glädje!