Anläggningsarbeten i Hässleholm

Anläggningsarbeten i Hässleholm.

Välkommen till Integral Consulting som erbjuder konsulter, konsult, consulting, gruvor, gruvarbete, anläggning, anläggningsarbeten i Hässleholm med mera. För mer information ring eller besök oss gärna.

Välkommen!

Anläggning:
En anläggningsmaskin är ett motordrivet fordon eller en maskin som används för markarbeten, vägunderhåll, byggen och rivning. De brukar klassas som traktorer eller motorredskap. Eftersom denna typ av maskiner ofta ägs och brukas av företag som utför uppdrag på entreprenad används också begreppet entreprenadmaskin.

Anläggningsmaskiner är ofta, särskilt om de är användbara för vägunderhåll, utrustade med varningslampor och lackerade i gult eller orange.

Gruva:
En gruva är en plats där man bryter malm och mineral. Gruvbrytning kan ske under jord eller ovan jord i så kallade dagbrott.

Gruvdrift är ofta kombinerad med ett anrikningsverk (mineralberedningsverk), där malmen renas till koncentrat, sliger, pellets, för vidare transport till smältverk. Vid gruvor finns ofta schakt. Ovanför schakten är det vanligt med en uppfordringsanläggning för transporter upp och ner ur gruvan. Den tornliknande byggnad som oftast står över schaktet kallas lave eller gruvlave.

Den äldsta kända gruvan är "Lejongrottan" i Swaziland.

Brytning:
Det äldsta medel som användes för att lösgöra berg av sådan hårdhet att det inte med hjälp av hackor, kilar och spett direkt kunde brytas, var genom eld. Genom att kraftigt hetta upp berget blev detta sprött och kunde brytas med bl.a. järnspett. Denna metod kallas tillmakning och har allmänt använts i många gruvor i Sverige såväl som utomlands. I Sala användes den ända fram till senare hälften av 1870-talet. Vid tillmakning blir berget brytbart utan att någon nedkylning med vatten är nödvändigt. Även om enstaka belägg finns för att vattenbegjutning använts, så tillhör det undantagen. I Sverige började krut användas för malmbrytning i slutet av 1600-talet men blev allmänt först under 1700-talet.

Från och med 1860-talet ersattes krutet av nitroglycerin eller andra explosiva sprängämnen som dynamit, sebastin, ammoniakkrut, extradynamit, patentdynamit och expressdynamit. Sprängämnena inlades i hål, borrade i berget. I sprängämnet insattes en knallhatt, från vilken utgick en stubintråd som nådde ett stycke utanför hålet. Under 1800-talets sista år användes även elektrisk antändning av knallhattarna. Ovanpå sprängämnet tillpackades sedan en förladdning av lera eller sand (stundom brukades även vatten), varefter stubinen antändes och skottet gick av. För att få god effekt av skottet fordrades, att borrhålet "påsattes", slogs till lagom djup och att laddningen var rätt avpassad.

Då sprängning användes för kolens löstagning (inte i Sverige), använder man så kallade "säkerhetssprängämnen", som kännetecknas av, att de vid explosionen utvecklar ringa låga.